Twingly statistik

söndag 29 maj 2016

Jag går i pension

Beslutet kom plötsligt men ändå inte. Sedan jag fick min infarkt förra året så har jag känt att allting omkring mig snurrat allt snabbare, samtidigt som mitt eget inre tempo saktat ner.Det ska bli så skönt att slippa försöka hänga med.

onsdag 28 oktober 2015

Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Den 21 mars drabbades jag av en hjärtinfarkt. Det blev iltransport till Sahlgrenska, ballongvidgning, ett par stentar och ett antal dagar på en hjärtavdelning och sedan var det väl meningen att livet skulle återgå till det normala. Det gjorde det inte. Jag trampade rätt in i en ångestkorridor, där jag iofs gjorde allt rätt, slutade röka, tog mina mediciner punktligt o.s.v. o.s.v. - men jag har inte känt mig som en människa. Jag har varit rädd, fruktansvärt rädd, så på ett sätt dog jag då den 21 mars.

Jag vill inte fortsätta vara död - döden klär mig inte och det gör inte rädslan heller. Så...jag ska försöka börja om. På något sätt ska jag försöka börja om.

oktober 2015

Ska nog börja blogga igen nu.

söndag 6 april 2014

Bryta ner unga psykiskt - är det vad Public Service ska syssla med?

Igår låstes ett antal ungdomar i åldrarna 18 - 24 in på ett nedlagt sjukhus där de enligt programledaren Charlotte Sifvert, projektledare på UR ska få lära sig demokrati genom att under nio dagar utsättas för diverse psykologiska experiment i en diktaturliknande miljö.

"Charlotte Sifvert är beredd på att programmet kan komma att kritiseras.
– Jag är i högsta grad förberedd på det. Men vi fullföljer inte vårt uppdrag om vi inte når fram till unga, och då är nästan alla medel tillåtna, säger hon" (citat aftonbladet)

Det är väl finfint? I en tid då ungdomssjälvmorden och depressionerna bland unga ökar så ska SVT göra TV av det.

Jag hoppas att programmet inte bara blir kritiserat utan också anmält och jag antar att en brottsrubricering skulle kunna vara "Framkallande av fara för annan". Det här är riktigt vidrigt!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18673273.ab

fredag 21 mars 2014

Biljävlar!

Efter att nyss slantat upp tiotusen för diverse reparationer och service av bilen...så pajade handbromsen. Båda vajrarna av och eftersom jag visste att beläggen var kass lät jag dem ordna det också så...3000 pix till och det är ju så man kan bli galen för mindre. Bilar är tidsinställda bomber - efter en viss ålder så kan de inte bara lägga sig ner och dö, utan de låtsas pin friska mellan varven och lurar en att tro att den sista reparationen var just den sista och att de kommer att rulla och gå utan några problem i en massa år till.

Jag hade en kadett en gång som höll på så där - man trodde att den drabbats av någon enkel förkylning och så var den egentligen i behov av intensivvård och livsuppehållande behandling hela tiden.

Usch säger jag!

Annars är det bra. Jag har bokat ännu en resa till Polen i sommar och den här gången hoppas jag att slippa alla de missöden som vi drabbades av förra året, ute är våren på väg och jag har en ledig dag som jag ska använda till att spela candycrush, glo på idiotiska serier på TV och äta upp  resten av den pizza som jag påbörjade igår. Sämre kan man ha det.


söndag 23 februari 2014

Barndomarna som aldrig tog slut

Det här ska föreställa en rekapitulation av allt det som hände efter att en film om forna tiders barnhemsbarn sändes på senhösten 2005, om de föreningar som fanns och bildades och om det kaos som uppstod när det stod klart att det nog kanske skulle kunna bli möjligt att få del av ett skadestånd (Senare kallad ersättning) för de skador man ansåg sig ha drabbats av.

Alltihop började som sagt med Tomas Kangers dokumentär "En stulen barndom". Kanger hade inspirerats av den norska upprättelseprocessen där skadestånd de facto betalats ut och visst var det ett gripande reportage. Det tyckte även dåvarande socialminister Morgan Johansson och han lovade på stående fot att utreda det som förevarit i Sverige. Utredningen startade, folk ombads att plocka fram sina jornaler och sedan inbjöds alla de som hade papper på sitt omhändertagande att komma på intervju. Det var väl några tusen som kom vill jag minnas - en ganska liten del av de hundratusentals som varit placerade och bland de som gick dit föddes av någon anledning en ide om att deltagande i intervjuerna skulle ge första tjing på den ersättning som man trodde skulle bli följden. Ibland verkade det nästan som att själva deltagandet i intervjuerna skulle ligga till grund för ersättning....

Det blev en utdragen process. Först för något år sedan började ersättning betalas ut...och många blev utan. Kraven på bevisning var stora och få var de som kunde klämma fram med dem - av naturliga skäl - det var ju inte precis så att övergrepp dokumenterades. Många anser sig därför orättvist behandlade och jag för min del undrar om inte hela den här proceduren varit till mer skada än nytta. Framför allt då för att den var så utdragen och för att ingen från myndighetshåll hade förmåga att skruva ner förväntningarna, för för de flesta bidde det inte ens en tumme.

Bitterheten är på sina håll enorm och den bryr sig ingen om idag och ändå borde man ju ha varit förberedd på den? Det handlade trots allt om människor som redan från början kände sig kränkta och marginaliserade, om människor med stora problem, som lämnades tomhänta och övergivna och som hade fått helt fel för sig från början.

Kunde man gjort på något annat sätt? Var lösningen verkligen reda pengar? Eller skulle man ha erbjudit något annat? Någon "grupp" handlade det inte om. En del av oss hade klarat oss hyfsat trots vår barndom och andra hade det gått riktigt åt helvete för och jag tror nog med facit i hand att det hade varit bättre med individuella lösningar - bostad till dem som ingen sådan hade, avgiftning för dem som behövde det, praktikplatser eller jobb till dem som så behövde o.s.v.

Jag hoppas att man för framtiden lärt sig  något i alla fall. Pengar är inte lösningen på allt och 200 000 i näven är ingenting för den som varken har jobb eller bostad.