Twingly statistik

söndag 6 april 2014

Bryta ner unga psykiskt - är det vad Public Service ska syssla med?

Igår låstes ett antal ungdomar i åldrarna 18 - 24 in på ett nedlagt sjukhus där de enligt programledaren Charlotte Sifvert, projektledare på UR ska få lära sig demokrati genom att under nio dagar utsättas för diverse psykologiska experiment i en diktaturliknande miljö.

"Charlotte Sifvert är beredd på att programmet kan komma att kritiseras.
– Jag är i högsta grad förberedd på det. Men vi fullföljer inte vårt uppdrag om vi inte når fram till unga, och då är nästan alla medel tillåtna, säger hon" (citat aftonbladet)

Det är väl finfint? I en tid då ungdomssjälvmorden och depressionerna bland unga ökar så ska SVT göra TV av det.

Jag hoppas att programmet inte bara blir kritiserat utan också anmält och jag antar att en brottsrubricering skulle kunna vara "Framkallande av fara för annan". Det här är riktigt vidrigt!

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article18673273.ab

fredag 21 mars 2014

Biljävlar!

Efter att nyss slantat upp tiotusen för diverse reparationer och service av bilen...så pajade handbromsen. Båda vajrarna av och eftersom jag visste att beläggen var kass lät jag dem ordna det också så...3000 pix till och det är ju så man kan bli galen för mindre. Bilar är tidsinställda bomber - efter en viss ålder så kan de inte bara lägga sig ner och dö, utan de låtsas pin friska mellan varven och lurar en att tro att den sista reparationen var just den sista och att de kommer att rulla och gå utan några problem i en massa år till.

Jag hade en kadett en gång som höll på så där - man trodde att den drabbats av någon enkel förkylning och så var den egentligen i behov av intensivvård och livsuppehållande behandling hela tiden.

Usch säger jag!

Annars är det bra. Jag har bokat ännu en resa till Polen i sommar och den här gången hoppas jag att slippa alla de missöden som vi drabbades av förra året, ute är våren på väg och jag har en ledig dag som jag ska använda till att spela candycrush, glo på idiotiska serier på TV och äta upp  resten av den pizza som jag påbörjade igår. Sämre kan man ha det.


söndag 23 februari 2014

Barndomarna som aldrig tog slut

Det här ska föreställa en rekapitulation av allt det som hände efter att en film om forna tiders barnhemsbarn sändes på senhösten 2005, om de föreningar som fanns och bildades och om det kaos som uppstod när det stod klart att det nog kanske skulle kunna bli möjligt att få del av ett skadestånd (Senare kallad ersättning) för de skador man ansåg sig ha drabbats av.

Alltihop började som sagt med Tomas Kangers dokumentär "En stulen barndom". Kanger hade inspirerats av den norska upprättelseprocessen där skadestånd de facto betalats ut och visst var det ett gripande reportage. Det tyckte även dåvarande socialminister Morgan Johansson och han lovade på stående fot att utreda det som förevarit i Sverige. Utredningen startade, folk ombads att plocka fram sina jornaler och sedan inbjöds alla de som hade papper på sitt omhändertagande att komma på intervju. Det var väl några tusen som kom vill jag minnas - en ganska liten del av de hundratusentals som varit placerade och bland de som gick dit föddes av någon anledning en ide om att deltagande i intervjuerna skulle ge första tjing på den ersättning som man trodde skulle bli följden. Ibland verkade det nästan som att själva deltagandet i intervjuerna skulle ligga till grund för ersättning....

Det blev en utdragen process. Först för något år sedan började ersättning betalas ut...och många blev utan. Kraven på bevisning var stora och få var de som kunde klämma fram med dem - av naturliga skäl - det var ju inte precis så att övergrepp dokumenterades. Många anser sig därför orättvist behandlade och jag för min del undrar om inte hela den här proceduren varit till mer skada än nytta. Framför allt då för att den var så utdragen och för att ingen från myndighetshåll hade förmåga att skruva ner förväntningarna, för för de flesta bidde det inte ens en tumme.

Bitterheten är på sina håll enorm och den bryr sig ingen om idag och ändå borde man ju ha varit förberedd på den? Det handlade trots allt om människor som redan från början kände sig kränkta och marginaliserade, om människor med stora problem, som lämnades tomhänta och övergivna och som hade fått helt fel för sig från början.

Kunde man gjort på något annat sätt? Var lösningen verkligen reda pengar? Eller skulle man ha erbjudit något annat? Någon "grupp" handlade det inte om. En del av oss hade klarat oss hyfsat trots vår barndom och andra hade det gått riktigt åt helvete för och jag tror nog med facit i hand att det hade varit bättre med individuella lösningar - bostad till dem som ingen sådan hade, avgiftning för dem som behövde det, praktikplatser eller jobb till dem som så behövde o.s.v.

Jag hoppas att man för framtiden lärt sig  något i alla fall. Pengar är inte lösningen på allt och 200 000 i näven är ingenting för den som varken har jobb eller bostad.

måndag 20 januari 2014

En lite komisk riksdagsmotion i sammanhanget

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Foretags-ratt-att-avvisa-kunde_H102Ju386/?text=true

Som sagt

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18206010.ab

Ekerothshistorien

Först - jag ogillar SD starkt och jag tänker inte dra alla skälen till det, men en av de saker som oroar mig i det hela är att en högt uppsatt åklagare kan vända upp och ner på ett lagrum och gå ut i media med en helt galen förvrängning av vad lagen säger. Jag förväntar mig mer helt klart och jag räknar därför med att den där SÄPO-anmälan angående "olaga diskriminering" kommer att läggas ner under dagen.

Vidare. Medias roll: Först handlar historien om att krogen påstår att Ekeroth kränkt en kvinna och därför kastas ut. Ekeroth går då ut med en ljudinspelning där någon, oklart vem, uttalar att Ekeroth inte är välkommen där p.g.a. att han är SD.are. Ord mot ord alltså. Ljudinspelningen är blott 41 sekunder lång och det enda man just kan vara säker på är, att just någon talat om att skälet till utkastningen är politisk.

Vad som faktiskt hänt vet jag inget om MEN - själva kärnfrågan är: Ljuger Ekeroth eller ljuger krogen? Räcker det att veta att Ekeroth manipulerat en annan inspelning och kan man därav dra slutsatsen att han alltid ljuger?

Långt innan en enda expert uttalat sig om åklagare Jacobssons första tolkning av lagen, ifrågasatte jag den på facebook och det av den enda anledningen att jag är läskunnig. Brottsbalkens 16kap paragraf 9 är solklar och man kan inte (Som man t.ex. gjort på flashback) blanda ihop europakonventionen med de sju svenska diskrimineringsgrunderna. Diskriminering i sig är inte olaglig vilket följer sig rätt naturligt av att det finns ett begrepp som olaga diskriminering. Vore all diskriminering olaglig så skulle man ju inte behöva det där lilla tillägget "Olaga" eller hur?

Man kan ju också fantisera och spekulera om huruvida Jimmie Åkesson skulle ha blivit behandlad på samma vis (Om man nu förutsätter att skälet verkligen var Ekeroths politiska hemvist). Jag tror inte det, av den enkla anledningen att Åkesson inte gjort sig känd för att röja runt och bete sig illa. Han skulle inte väcka samma obehag, så jag för min del tror att "det politiska" i det här fallet handlar om en sammanblandning av politiken och Ekeroth som person. Ekeroths järnrörs (Ursäkta aluminiumrörs)- historia kommer alltid att följa honom, men som sagt - i det här fallet är det intressanta enbart på vilken grund han faktiskt kastades ut.

Jag gillar inte SD och jag gillar inte mediedrev och jag avskyr när media vrider fokus som man gjort i den här historien till att enkom handla om huruvida diskriminering på politisk grund är legal eller inte.

Har Ekeroth kallat en kvinna för "jävla hora" så vet varenda kroggäst att sådant ska man inte räkna med att göra ostraffat - är det grunden så finns det nog ingen tycker att krogen handlat fel MEN är skälet enbart hans (Ekeroths) politiska övertygelse (Utan hänyn tagen till hans personliga rykte) så får det vara hur juridiskt rätt som helst - i det allmänna rättsmedvetandet kommer det ändå att betraktas som fel och det är vad som i slutändan räknas.

Politisk exkludering av SD görs lite varstans. Jag har t.ex. varit med om att en SD-are miste en lärartjänst när det kom fram att han var just SD-are och där blev jag lite tveksam minns jag. Läraren var nämligen erkänt duktig i sina ämnen och att det kom fram att han var SD-are hade med rent skvaller att göra - inte att han själv misskött sig på något vis. Samma vecka talade jag med en sosse som uttryckte de mest rasistiska åsikter - i lönn naturligtvis och jag tänkte då att jag föredrar att veta var folk står än att de ska smyga in sin rasism i alla möjliga sammanhang och ändå utåt försvara allas värden.

Nu anser ju jag att SD är ett antidemokratisk parti, oavsett hur de själva ser sig, eller utåt försöker hyfsa till fasaden. Jag ser dem också som naiva och okunniga, men då som parti. En och en är de säkert inte mer korkade än de flesta andra men att bygga ett parti på inskränkthet, intolerans och fördomar - njae...

Frågan kvarstår dock: Har man rätt att utifrån en viss värdegrund behandla andra i strid med denna? Och hur långt får man gå? Jag uppskattade t.ex. inte jublet och visslingarna från övriga på restaurangen då Ekeroth avvisades enligt den film som tidiningarna lade ut. Jag tycker att det är pöbelfasoner och mobbing och mitt eget samvete tillåter mig inte riktigt att rationalisera sådant till att "Ja, men det är ju sådana dom är - de kan gott få smaka på sin egen medicin".

Tunga ämnen det här men de bör debatteras tycker jag.

Lite musik nu:


lördag 18 januari 2014

Roliga sammanträffanden

Igår noterade jag att det hade dragits pengar för ytterligare ett år på den släktforskningssida jag vistats på av och an under några år, och det retade mig lite, eftersom jag f.n inte alls är inne på att rota bland gamla avdöda släktingar...och så gick jag in på mitt e-postkonto och såg att jag fått ett mejl där rubriken var: "Hej kusinen". Mejlet var från en kusin jag inte haft kontakt med sedan jag var barn och hon i sin tur hade fått information av en annan kusin (Som jag inte heller hört av på alla år) och denna andra hade alltså hittat den här bloggen, då hon sökt på uppgifter på sin farfar (Som ju också är min).

Det är vid sådana tillfällen man kan se den egentliga nyttan och glädjen med nätet. Då när det skapar kontakt istället för fiendskap...som det ju lätt blir när man vågar sig på att ha en del åsikter när det gäller det ena och det andra. (Och speciellt om man är kvinna)

För övrigt tycks det här med släktskap och rötter bli viktigare för en ju äldre man blir. När man är ung skapar man sina egna, men de är ju ofta av det flyktiga slaget. T.ex. minns jag när jag kom tillbaka från Spanien 22 år gammal, att alla de som jag umgåtts med under tonårstiden hade skingrats för alla vindar. Jag drömde hemska drömmar om natten, där jag försökte ringa diverse kompisar, men alla siffror på nummerskivan var omkastade och hjur jag än bar mig åt lyckades jag inte. Det där var en så god illustration som någon, på hur det är att känna sig ensam.

Nåväl - jag som de flesta andra lyckades ju hitta "någon" att gå i par med och som för väldigt många andra så brast den livlinan också och på senare år har det ju mest handlat om jobbarkompisar, barn och barnbarn och det räcker väl iofs ganska långt men lite begränsat är det.

Och så blir det ju lite knepigt att bara kunna komma i kontakt med de släktingar som varit döda exakt så pass länge att man kan hitta dem i arkiven!

Nu vet jag i alla fall lite mer om de som lever och jag hoppas att få veta mer och på sikt kunna fylla en del luckor när det gäller "Hur det gick sedan".

Den här känns bara så rätt just nu, en av min fars älsklingssånger: